Klassificeringar – Betydelsefullt eller inte?

Artikel från Bulletinen nummer 2 2018

Hur saker och ting ska klassificeras skapar en del funderingar. Ibland har det dessutom betydelse för beräkning av vissa nyckeltal. I de fallen kan en felaktig klassificering påverka en extern bedömares syn på företaget. I en del fall har det ingen reell betydelse. Men rätt ska ändå vara rätt.

Kort eller lång skuld?

Något som jag får mycket frågor kring och som jag noterar diskuteras i många sammanhang är vad som är kort respektive lång del av en skuld. Det kan ha betydelse för hur långivare och kanske potentiella investerare ser på ett företag. Srf konsulternas redovisningsgrupp har i ett uttalande (Srf U 8 Vad är i K2 att betrakta som kort- respektive långfristig del av ett lån) sagt att lånevillkoren i avtalet styr vad som är kort- respektive långfristigt.

Frågan ställs på sin spets bland annat när ett lån ska omförhandlas. Läser man villkoren i avtalet samlat är det inte ovanligt att lånet faktiskt formellt förfaller till betalning. Långivaren har en ensidig rätt att faktiskt kräva betalning. Detta till trots att den amorteringsplan som följt av villkoren inte leder till att lånet är avbetalat.

I de flesta fall har vare sig långivare eller låntagare någon ambition att avsluta lånet. I redovisningen har detta ofta tagits med i bedömningen om lånet ska klassificeras som kort- eller långfristigt. Företagen har då landat i bedömningen att lånet är långfristigt. Det finns ju ingen uttalad ambition att lånet inte ska förlängas eller förhandlas om.

Srf konsulternas uttalande innebär att företagen faktiskt ska ta i beaktande om det finns villkor som innebär att betalning skulle kunna krävas. Det spelar ingen roll att parterna har för avsikt att förlänga om det inte har avtalats per balansdagen. Det är en bedömning av ”sikten” – inte ”fristen”.

Diskussionen har delvis uppkommit med anledning av Srf konsulternas uttalande. Men jag skulle säga att det som initierade diskussionen från början var en ändring i årsredovisningslagen. Det som ändrades var att begreppet ”förfaller” byttes mot ”ska betalas”. Till exempel står nu att det ska anges ”den del som ska betalas inom ett år från balansdagen”, istället för tidigare ”den del som förfaller inom ett år från balansdagen”. Vid en snabb analys av den förändringen kan man tycka att det borde ge stöd för att företagen vid bedömningen av vad som är kort respektive långfristigt kan ta hänsyn till vad som faktiskt kommer att betalas. Läser man förarbetena framgår däremot att någon skillnad i sak inte är avsedd. Begreppen ”ska betalas” och ”förfaller till betalning” ska tolkas på samma sätt.

Ändringen i lagen väckte frågan om hur det egentligen ska tolkas. Många lever fortfarande efter det gamla synsättet, det vill säga att företagen kan ta hänsyn till en bedömning att lånen kommer att förlängas.

Debatten kommer säkert att fortsätta ett tag till. En översättning av Srf konsulternas syn till BAS-kontoplanen innebär att när lånet förfaller till betalning (jag använder det gamla begreppet avsiktligt då det ofta är vad som förekommer i låneavtalen) inom 12 månader ska det bokas om från långfristigt till kortfristigt, till exempel från konto 2350 till 2417.

Kundfordran, Fordran hos koncernföretag eller Upplupen intäkt?

En annan klassificeringsfråga som kommer upp då och då är vad som ska ingå i mellanhavandet med koncernföretag. Jag skriver om fordringssidan, men resonemanget är samma på skuldsidan. I Bokslutsboken finns en skrivning som anger att kortfristiga fordringar på koncernföretag ska redovisas sammantaget med kundfordringar på samma företag. Däremot anges att poster som redovisas som förutbetalda eller upplupna aldrig ska fördelas om från posten Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter. Inte ens om de skulle kunna påstås vara hänförliga till ett koncernföretag.

BAS-kontoplanen är också uppbyggd på det sättet. Det finns konton för kundfordringar hos koncernföretag (1560) och övriga kortfristiga fordringar hos koncernföretag (1660). Det finns däremot inget konto för förutbetalda kostnader och upplupna intäkter kopplade till koncernföretag.

En fråga som ställts i detta sammanhang är vad som gäller om ett företag skickar en kundfaktura till sitt dotterföretag tre dagar efter bokslutsdagen för något som faktiskt levererades under det förra räkenskapsåret. Fordran uppkommer vid leveransen (gamla året) men kundfakturan skapas på det nya året. Frågan gäller inte om posten ska tas upp i bokslutet. Det ska den. Frågan är om den ska klassificeras som kundfordran eller upplupen intäkt?

Tittar vi i K2 anges i en kommentar i kapitel fyra vad som ska ingå i posten Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter.

”I posten redovisas utgifter som ska kostnadsredovisas kommande räkenskapsår och på balansdagen ej fakturerade inkomster som ska intäktsredovisas innevarande räkenskapsår, se kapitel 7 respektive 6.”

K2 har dragit en gräns per balansdagen. Är en fordran inte fakturerad är det inte en kundfordran utan en upplupen intäkt.

I K3 finns inte någon sådan gränsdragning. Jag gissar att många tar upp detta som en kundfordran i en K3 årsredovisning. Det föreligger helt enkelt en kundfordran redan per bokslutsdagen, det är bara det att den faktureras efter.

Om en post ingår i posten ”Kundfordringar” eller ”Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter” har med stor sannolikhet ingen större betydelse vid en extern bedömares analys av årsredovisningen. Möjligen kan det spela lite större roll om posten istället klassificeras som fordran på koncernföretag. Om leveransen i exemplet ovan skett till ett koncernföretag hade den i en K3 årsredovisning med stor sannolikhet ingått i balansposten Fordringar hos koncernföretag. Hade däremot samma post hanterats i en K2 årsredovisning hade den redovisats i posten ”Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter”.

Sammanfattning

Som framgår kan synen på hur saker och ting ska redovisas ändras över tid. Min personliga uppfattning för tillfället är att bedömningen av vad som är kort respektive lång del av en skuld avgörs av de formella villkoren i låneavtalet. Det går inte att förutse vilka villkor som kommer att gälla vid en tidpunkt då lånet ska omsättas.

Även om det kan tyckas konstigt att en fakturering en kort tid efter balansdagen av något som levererats före balansdagen klassificeras olika beroende på om årsredovisning upprättas enligt K2 eller K3, menar jag att det är korrekt. Redovisningen i K3 är mer logisk. Redovisningen i K2 uppkommer som en följd av att K2 är regelbaserat och innehåller förenklingar.

Text: Claes Eriksson, redovisningsexpert, Srf konsulterna och ledamot, BAS-intressenternas Förening